Släkt osv osv......

Ja som rubriken lyder så ska jag skriva om släkt, och då är det inte kungafamiljen jag talar om utan min egen.

Detta handlar alltså om min pappa, en pappa som aldrig har funnits och det finns det ju många sett att se det hela på, prata precis med en nära kompis i telefonen som såg allting på ett helt annat sätt än vad jag kanske gjorde, det är alltid skönt att höra åsikter från alla håll, men som ja ser på saken då, och för att ni som läser ska fatta något överhuvudtaget så tar jag allt från början, året var 1988 den 12e augusti så föddes en riktigt söt liten pojke på bb i skövde vid namn Per, ;) min mamma var då 15år och min pappa 17, dom var inte tillsammans, och han var inte med vid förlossningen, tiden har gått och jag som liten har väl frågat ibland vem som är min pappa men aldrig fått något jätte bra svar av någon, tiden har gått o gått, mamma träffade sedan en kille som heter pontus som blev min pappa, han fanns i mitt liv i ungefär 7år, 7 ganska viktiga år, vi har idag dessverre ingen jätte kontakt av olika anledningar. Min mormor och morfar har alltid varit nära och unga för just den titeln, så jag har väl inte haft de där jätte behovet på så vis, men ändå, man vill ju veta vart en del av sina rötter kommer ifrån liksom, så i september 2009 bestämmer jag mig för att skicka ett brev till min pappa och detta brev var ett mycket vänligt brev och trevligt, men som tydligen inte har kommit fram, fast det tror inte jag på utan det har nog visst kommit fram. Jag får inget gehör av detta brev, tiden går o går, jag tänker som så att nu ligger bollen hos honom lite. Vi bor liksom 1,7mil ifrån varandra och de är ju inte så himla långt direkt. Men sen iallafall så tar jag kontakt med hans fru via faceebook och efter lite snackande med henne så har jag hans telefon nummer och skickar ett sms detta är nu i juni 2010, han svarar dock ganska snabbt att han ringer i morgon, vilket han också gör, var ganska nervös inför samtalet men det gick bra vi bestämde att vi skulle träffas. Mitt första intryck i telefonen var att han verka mycket trevlig, lätt att ha att göra med osv nåväl sen träffades vi på ett fik i tidaholm och var nog nervösa båda två men fick igång lite prat och han hade väl ingen förklaring direkt på varför det blivit som det blivit utan att dom var unga thats it typ, okej, jag köpte det och tänkte att det är ingen ide att vara arg nu för det ger mig ju inte tid tillbaka med han och inget blir bättre av det...... Men så är vi här nu då, när jag börjar bli lite fundersam jag kände inget agg mot han i början överhuvudtaget men nu har det kommit.. nu kan jag bli så arg så jag inte vet vart jag ska ta vägen, man ska ta de ansvaret liksom, man får stå för vad man gör där, man sätter inte på nån det blir en unge kanske inte önskvärd men det blir ett barn liksom ett liv de är inget man kan lägga ut på blocket när de inte är kul längre eller när det blir en jobbig sits.. jag vill verkligen inte ha honom som en pappa, det är en titel man förtjänar och han gör det absolut inte då är frågan vad ska jag ha för relation till han, vill jag överhuvudtaget ha en relation med honom.. min mamma har fått sin del av detta hon har liksom bett om ursäkt, sakt det hon kunde gjort bättre, visat sin ångest för att hon inte gjort mer, och inte bara flesat på som ingenting har hänt och tro att de är lugnt fan nu kör vi bara, hejohå.. sen är ju den stora skillnaden att hon alltid funnits för mig hon har vart en fantastisk och är en fantastisk mamma som finns och lyssnar och bryr sig!!! stor kram till dig där morsan :) så jag är rätt kluven här, hur ska man göra, jag tror väl kanske att en kontakt med han ger mig ingenting och min tanke har aldrig vart att det ska bli något så direkt.. och det har ja aldrig utlovat.. jag tycker inte jag har några förpliktelser gentemot honom. Allt har ett pris. Kanske lite luddigt skrivet här men är både lite trött och irriterad.